Ett stort tomt hål
Att se er alla som förr var mina. Att se er le och skratta med andra. För er är jag nu luft. Varför? Detta är en fråga jag aldrig kommer att få svaret på.
Kvar i mit återstår ett stort svart, tomt hål. Det gör ont! Det huggit i hjärtat och tårarna bränner. Jag älskade er. Ni var mina bästa vänner. Jag delade med mig av allt till er. Ni fick en del av mig. Den tog ni, kastade på marken för att sedan trampa sönder den i det vassa gruset.
Det gör så fruktansvärt ont och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen.
Allt glider längre och längre ifrån mig. Jag har tappat all kontroll.
Vart ska jag ta vägen? Vart är jag påväg?
Jag vill bara lägga mig ner i foster ställning och gråta. Där vill jag ligga resten av mitt liv om detta helvete ska fortsätta.
Tur att studenten är nära...
