Tankar som snurrar!
Jag har världens bästa sambo och hund, det finns inga som är underbarare än dem! Utan er skulle mitt liv vara tomt och ihåligt! Hemma är jag lycklig, det är min fristad! Utanför de trygga väggarna ser jag endast mörker.. Det finns inga ljus kvar, alla ljus har slocknat, mer eller mindre. Ingen förstår mig längre, ingen ser mig längre. Har jag blivit osynkig? Har jag någonsin funnits eller är det endast i min fantasi som ljusen en gång faktiskt brunnit? Att vara ovetande är den största skräcken. Jag har bara min älskling kvar och för det är jag tacksam. Dock kan jag aldrig sluta grubbla över frågorna "Hur blev det såhär? Vad hände egentligen?" Svaret har jag inte kommit på ännu och det ser ut som om detta alltid kommer förbli obesvarade frågor för mig. De kommer jaga mig livet ut. Är det mig det är fel på? Är det för att jag är den jag är? Jag tror det..
