livets slut.
Ett hejdå var någonting som jag aldrig fick ett svar på och väl var väl de för då hade jag hoppat till ordentlig. Även om jag inte kände dig mer än på ytan och fasaden du lät oss se så känns det ändå som om vi förtod varandra. Eller i alla fall fick kontakt på ett annat plan än det människor kan se. Det känns som om jag faktiskt kände dig trots allt. Jag hade tänkt att komma in till dig i Fredags för att prata lite, det känndes som om det kunde behövas. Dock fanns inte den tiden just då, eller så kanske jag omedvetet valde att låta bli, jag vet inte. Även känns det som om vi hade en konversation och ett avsked, jag vet inte. Kanske är detta inbillning kanske inte? Vad vet jag? Jag vet bara att beskedet om din bortgång kom som en chock. En stor chock. Eftersom du var den som alltid skulle finnas, du va den odödlige. Denna verklighet är för svår att förstå och kommer ta tid innan den fastnar.
Du ska veta att jag verkligen kommer sakna dig. Du hade en närvaro som väckte trygghet och ro. Det som jag önskar hos en person att dela livet med. Ändå var du ensam. Det kommer jag aldrig att begripa. Men sånt är väl livet antar jag. Ingenting är som man kanske vill. Allt är olika i alla situationer och man måste alltid räkna med en överraskning. Din närvaro finns fortfarande kvar. Dock inte i dig utan runt om oss i rummet och koridoren. Du finns där fortfarande, det känner vi.
Hoppas att smärtan är över och att du har det så bra du bara kan där du är nu! Det förtjanar du! Och snälla, våga ställa lite krav, du är inte till besvär, tvärt om! Så länge du är glad och nöjd är vi och alla andra det också, för det är väl det som räknas? Att man har det bra? Det tror jag nog att du hade här på jorden också och jag hoppas att det är hundra gånger bättre i ditt nya hem.
Jag kommer länge ha dig i tankarna och hoppas att vi någon gång möts igen. Då kanske vi får chansen att få våran lilla pratstund? Vem vet?
♥
Vila I Frid
♥
