Verkligheten?
Vet inte riktig vad som spelar någon roll längre.. Jag känner mig ensam i mig själv. Förr hade jag alltid någon att dela allt med.. Ja självklart har jag Johan min men det är bara han också, det är bara han som lyssnar. Vart tog alla andra vägen? Vad har jag gjort för fel? Jag förstår inte... Enastunden var allt bra och sen *poff* åt helvete...
Jag känner hur jag börjar tappa kontrolen, när jag är ensam i alla fall. Jag vill känna det vassa bladet sära huden på mina armar. Men jag har lovat älsklingen att aldrig mer göra det.. Löftet börjar bli svårare och svårare att hålla när det bara är jag, ensam, vart som helst. Vet inte hur länge till jag orkar stå emot. Allt är åt helvete.
Utan Johan skulle jag aldrig orkat!
Jag andas för dig älskling! ♥
